Bergman eller när Fårön tystnar

Okej, vi ska vara ärliga. En starkt bidragande orsag till att Krexet II, anno 2010, kom att handla om Sveriges genom tiderna störste filmskapare beror på den något oväntade succén med “Bergman-Noren” från 2009. Det fanns helt enkelt en inneboende humoristisk kraft i den klassiska svenska filmångesten, som liksom krävde att utforskas. Samtidigt är Ingmar Bergman en i högsta grad intressant person med ett intressant liv. Mytomspunnen och skandalomsusad är han kanske själva sinnebilden av det skapande geniet. Och så alla dessa barn, med alla dessa kvinnor. Sagt och gjort. Krexet II - Bergman - skrevs som ett försök att både hylla och parodiera Bergmans verk. Vi valde att förlägga historien i “verkligheten”, således handlar den om en uppdiktad kamp om arvet efter konstnären efter hans död 2007, mellan (några av) hans barn som har anlänt till Fårö. Vi ville göra en metaproduktion där viktiga typiska element och karaktärer från Bergmans filmproduktion förs över på hans riktiga barn, alltså en historia om familjen Bergman i Bergmanianskt snitt. Ni som var där får bedöma om vi lyckades, men att döma av reaktionerna från publiken gick det ganska bra.

Karaktärer

  • Anna Bergman - Karin Fagerland
  • Ingmar Bergman Junior - Per-Martin Palm
  • Maria von Rosen - Ellinor Bäcklin-Bergh
  • Daniel Bergman - Håkan Roos
  • Lars Norén - Thomas Backlund
  • Bert Karlsson- Anders Nilsson
  • Döden - Viktor Emlund
  • Länsmam - Jill Mattsson
  • Janus - Joakim Tisell
  • Charlotte Perelli - Astrid Helmfrid

Sånger

  • Pull shapes (The pipettes)
  • No You Girls (Franz Ferdinand)
  • When I Was a Young Girl (Feist)
  • Rock Away (Lazee)
  • Heavy Cross (Gossip)
  • Coat of Many Colors (Dolly Parton)
  • Invincible (Muse)
  • Time to Pretend (MGMT)

Synopsis

Akt I Det är högsommar år 2007. På Fårö har tre av Ingmar Bergmans (4) barn samlats för att vaka vid sin fars dödsbädd. I dämonregissörens testamente står en liten udda önskan: att hans egna barn ska åderlåta honom, göra en blodpudding på blodet och sedan mata fadern med den. Det är Anna Bergman, den äldsta dottern, Daniel Bergman, den som gör anspråk på att bli släktens nya, stora konstnär, samt Maria von Rosen. Hon är oäkta dotter till Ingmar Bergman och Ingrid von Rosen, sedemera Ingrid Bergman. Hon är inte riktigt heller som alla andra - och tycks se och höra saker som ingen annan gör, och ibland veta att saker ska hända innan de händer.

Det finns ett problem med testamentet. Bergman vill uttryckligen att hans favoritson, piloten Ingmar Bergman Junior, ska mata honom med blodpuddigen. Men Ingmar Junior är sen, och när han den 30 juli anländer har fadern just somnat in, och det verkar som om de ska bli arvslösa. Det kommer dock fram efter ett samtal med familjens advokat Janus, från firman Janus & Janus, att syskonen kan få del i arvet om de sätter upp en nyskriven pjäs på Dramaten med Lars Norén, Bergmans gamle vän och kollega. Han anländer till Fårö och vill börja arbeta omedelbart. Det blir omedelbart konflikter med Daniel, som känner sig sviken av att inte vara faderns val som regissör och konstnärlig skaparkraft i projeket. Dock är det en lättnad för hans syskon som är väl medvetna om broderns konstnärliga inkompetens.

De får medhåll av Bert Karlsson, som kommer in med buller och bång för att vara kvalitetsdomare för pjäsen och därmed också avgöra om syskonen får ut arvet eller inte. Bert chockar alla med att äta upp den Bergmanianska blodpuddingen, och vara allmänt grisig. Manuskriptet till pjäsen hittas i Bergmans kassaskåp, men till allas förskräckelse saknas de sista sidorna. Norén bestämmer snabbt att slutet ska improviseras på plats, på Dramaten.

Entré Döden, som kommit för att hämta Bergmans själ. Han känner sig riktigt hemma på Fårö, och beslutar sig för att stanna en stund och ta det lugnt. På kvällen är det middag, och det är konstig stämning på grund av Bert, trots att Daniel har lagat en utsökt middag. Norén är på grund av sin dåliga hälsa och sitt tablettmissbruk inte med på middagen. Syskonen har dock fått nog av Berts sätt och börjar skälla ut honom, samtidigt som han drabbas av våldsamma krämpor. Utan att syskonen riktigt förstår det avlider Bert hastigt av dessa smärtor. Allmän panik uppstår när hans telefon börjar ringa och syskonen, som är dåliga på att hålla sams även i vanliga fall, råkar i våldsamt gräl. De lyckas tillslut enas om att hålla tyst om dödsfallet (som kan vara ett mord) inför Norén, och att bära ner liket i potatiskällaren.

Akt II Ingmar Junior och Maria spatserar utomhus och njuter av den fina sommarmorgonen. Maria är orolig för att det ska krypa fram att Bert Karlsson är död, men Ingmar Junior säger att han inte vill blanda in myndigheterna. Just då kommer Fårös enda polis Länsmam in och förklarar att hon ser mellan fingrarna på det mesta och förresten var ganska god vän med deras far.

Båda syskonen känner sig besudlade av Länsmams närgångna sätt, och Junior går in för att leta rätt på badkläder. In kommer då Döden, som blir överaskad av att Maria kan se och höra honom. Dock uppstår genast en ohelig attraktion mellan de båda. Maria blir inkallad till huset, och då dyker Bert, eller rättare sagt Berts osalige ande, upp. Han vill gärna följa med Döden till dödsriket, men denne vägrar av lite oklara skäl, men klart är att Döden inte tycker om Bert. Döden flyr fältet och lämnar Bert ensam, men Maria som kommer tillbaka för att träffa honom får syn på Bert istället. Hon får veta att han dog av förgiftning innan de andra syskonen dyker upp från huset och undrar vem hon pratar med.

Norén anländer för att sätta igång den första repetitionen av pjäsen, och det blir omedelbart problem. Bergmans barn saknar totalt skådespelartalang, och råkar dessutom snabbt i gräl om vem som är sämst. Detta gillar dock Norén som uppmuntrar dem att vara naturliga med varandra. Men det vill sig inte. Uppgiven ger sig Norén in på slutscenen istället, den de ska improvisera. Detta går om möjligt ännu sämre. Sällskapet bryter för lunch, och här öppnar sig Norén för Junior eftersom han vill ha en dryckespartner. Anna och Maria talar om att inte vilja skaffa barn och om att Bert kanske blivit mördad. Efter att Maria konfronterat Anna med hennes översittarbeteende kommer Norén tillbaka och vill be Maria om hjälp att göra pjäsen bra. Maria är dock orolig, hon har drömt om att Norén ska dö på Dramaten. Dessutom har Döden avslöjat att han är ute efter honom. Norén tar dock inte på allvar och skämtar bort saken tillsammans med Länsmam, som visat sig igen för att det börjar lukta mat. Det är Daniel som svängt ihop en utsökt lunch, och mellan tuggorna berättar Länsmam att hon brukar läsa Daniels erotiska noveller på nätet.

Tiden går, och vi får veta att Junior och Anna har ett förhållande till varandra som inte riktigt passar sig för syskon. Junior är gift men hans äktenskap är på väg att krakelera, vilket Anna verkar vilja dra fördel av. Maria och Döden ses igen och kärlek börjar utvecklas mellan dem. Men de kan inte vara tillsammans så länge hon är i livet. Döden vill att Maria ska ta livet av Norén för att fullfölja sitt öde, men hon tvekar. Mitt i hennes grubblerier kommer Daniel in och ber om hjälp att övertala de andra att han ska få läsa några dikter, men Bert dyker upp och får henne att göra det motsatta. Sårad bestämmer sig Daniel för att hoppa av och lämna ön.

Anna och Junior verkar inte kunna låta bli varandra längre. Men Norén avbryter deras omfamning. Det börjar närma sig slutet på deras vistelse på Fårö och det är dags för det sista repet. Daniels sorti upprör givetvis alla, men Länsmam har fångat upp honom i färd med att ta färjan från ön. Norén övertalar honom att fortsätta, men Daniel är inte nöjd och försöker ta över regin. Full av harm är det istället Norén som går sin väg, men Daniel är en lika usel regissör som skådespelare och får sina syskon att tappa tålamodet. Den utskällda Daniel bekänner sin prestationsångest inför sin far.

På kvällen har Norén hämtat sig något och ordnar grillfest för alla syskon. Daniel läser på begäran en av sina noveller, som hetsar upp Norén och Länsmam så mycket att de snabbt vill lämna lägerelden. Norén ser dock en dikt om sin förestående död inristad i en rauk, och stapplar medtagen ut. Plötsligt ringer Berts mobil, som Daniel burit med sig hela tiden, och det är Charlotte Perelli som är på väg till Fårö för ett booty call. Panik utbryter men Maria lovar att hon ska ta hand om saken.

Akt III Det är spänd väntan bakom scen på Dramaten. Anna vankar av och an medan Junior och Daniel försöker få Berts lik att se lite mer levande ut. Maria sitter halvt apatisk på en kista. De bättrar på Berts hy med lite smink, och när en nervös Norén kommer in verkar inte han märka något. Maria lämnas ensam med Bert och frågar honom hur det känns att dö. Samtidigt öppnar hon sin kista och drar fram Charlotte Perelli, dödad. Hon tar Berts händer och lämnar några fingeravtryck på artistens kropp. Döden kommer för att hämta henne, och Maria presenterar henne som en present. Han låter sig inte imponeras utan påminner om att det är Norén han vill ha. Bert undrar varför Döden inte kan hämta honom och får svaret att han helt enkelt är för vidrig.

Det är dags för ridå, och Norén försöker säga några sista uppmuntrande ord. Ingen vet dock ännu hur de ska göra i slutscenen. Norén försäkrar att det kommer komma till dem, men verkar inte särskilt säker. Innan han går till sin plats i salongen glömmer han sin burk med hjärtmedicin i logen.

Pjäsen drar igång, och till en början går det ganska bra. När slutet närmar sig är dock Maria tydligt besvärad över att hennes vilja att vara med Döden kräver att hon dödar Norén. Under slutscenen är hon nära att göra det, men kan inte och sticker istället en dolk i sig själv.

Syskonen blir givetvis förtvivlade, men Dramatens publik älskar det de tror är lysande skådespel. Norén blir så till sig av upphetsning att han får en hjärtattack och dör. I dödsriket förenas Döden och Maria tack vare att hon indirekt uppfyllt sitt öde genom att döda Norén med sin talang.

I förvirringen på Dramaten ringer advokat Janus och förklarar att syskonen uppfyllt kraven i testamentet, men att det tyvärr inte finns något arv. Pengarna från deras far ska gå till en fond för misslyckade konstnärer. Innan Norén dog avslöjade han det han försökt säga till Junior så länge: Att han är hans riktige far. Därmed är inte Anna och Junior biologiskt släkt, så de kan lagligen vara tillsammans. Men plötsligt verkar glöden dem emellan ha falnat.

Eller-titlar

Eller...

  • Det kittlar dödsskönt i kistan
  • En sista önskan
  • Ödets ironi
  • Passar de?
  • Fårö, Far, Fadder
  • På Fårö kan ingen höra dig skrika
  • Att regissera eller resignera, det är frågan
  • Galghumor och syskonkärlek
  • I Skyttens tecken
  • Din sorg äcklar mig
  • Far får får får?
  • Det åttonde inseglet
  • Mer än bara syskon
  • Hjalmar kan inte hjälpa dig nu
  • Jag åker för gott nu
  • Gifta sig eller förgifta, det är frågan
  • Potatiskällarens hemlighet
  • Den förlorade ön
  • Limited edition av svenska storkonstnärer
  • Det kallas skådespel
  • Lite radio?
  • Du gifte dig aldrig!
  • Det står inte i manus!

Annat viktigt

Den konstnärlige ledaren för Bergmangårdarana kom och lät sig underhållas av Bergman under en helt magisk avslutningsafton hösten 2010.

Bergman-citat i manus

Jag är döden. (Det sjunde Inseglet) Din förvirrade fläsklägg. (Det sjunde Inseglet) Vänta! / Vad är det? / Inget / Nähä (Tystnaden) Blev Du orolig? fick du ont i magen? (Det sjunde Inseglet) Varför lever du egentligen? (Tystnaden) Ser ni inte att jag dör - trösta mig! (Det sjunde Inseglet) Ingenting undgår mig, ingen undgår mig. (Det sjunde Inseglet) Vad blir straffet? Det gamla vanliga, antar jag - ensamheten. (Smultronstället) Jag gjorde en bra scen. Jag är allt en bra skådespelare. (Det sjunde Inseglet) Du erbjöd honom din mun. (Jungfrukällan) Du gjorde mig till en dålig kvinna, åtminstonde nästan. (Smultronstället) En härv av lögner, allt är bara en härv av lögner. (Viskningar och rop) Pappa... Han talade till mig. (Såsom i en spegel) Det är fullbordat. (Det sjunde Inseglet)

Ensamblen

  • Direktionen
  • Mats Linder - Producent, regissör, manuschef
  • Thomas Backlund - Konstnärlig ledare
  • Karl Ericsson - Direktör
  • Sebastian Hedberg - Kostymchef
  • Pontus Nordgren - Dekorchef
  • Henrik Land - Maestro
  • Alexander Taylor - PR-chef
  • Gabriel Lönnerblad - KXM-chef
  • Scen
  • Isabelle Forslund - Koreograf
  • Susanna Lindberg - Sångpedagog
  • Denise Fuglesang - Regiassistent
  • Anders Nilsson
  • Karin Fagerland
  • Ellinor Bäcklin
  • Thomas Backlund
  • Pelle Palm
  • Håkan Roos
  • Viktor Elmlund
  • Jill Mattsson - Scenograf
  • Orkester & Kör
  • Henrik Land - bas
  • Joakim Engström - gitarr
  • Tobias Hallberg - gitarr
  • Oscar Vega - piano/synth
  • Andreas Salomonsson - trummor
  • Astrid Helmfrid - kör
  • Andrea Träger - kör
  • Kostym
  • Sara Björk
  • Lousise Waldenström
  • Erica Tolf
  • Sara Wengström
  • Jessica Gard Timmerfors
  • Andrea Träger
  • Dekor & Teknik
  • Jessica Bernsteen
  • Cecilia Hellström
  • Jonatan Gustafson
  • Joakim Tisell
  • Erik Melander
  • Björn Blomqvist
  • Markus Jawerth
  • KXM
  • Gustav Sang
  • Tove Boström
  • Madelen Ohlson
  • Karin Nilsson
  • Olle Kamperin
  • Mailén Andersson
  • PR
  • Mengxiao He
  • Marcus Jawerth
  • Carl-Fredrik Bowin
  • Fred Stjernqvist
  • Sofia Jäfvert
  • Manus
  • Mats Linder
  • Thomas Backlund
  • Viktor Pregner
  • Karl Ericsson
  • Sara Emilsson
  • Jonas Forssell
  • Marcus Wikström